23.26

2015



Jag hittade precis min gamla Spotify lista. Jag vill gråta, skratta, jag får ångest, det hugger i bröstet samtidigt som jag blir lycklig och lugn. Jag kan inte förstå att det finns så mycket minnen och känslor i musik. Det är som något oklart i det självklara. Men när from first to last - Emily hoppade igång fick jag hjärtat i halsgropen. Bröstet blev två storkekar mindre och jag ville bara försvinna. 
Jag älskar den låten. Men jag mådde så dåligt när jag lyssnade på den så det blir bara en ångestfylld kärlek av alltihopa. Det har inte slagit mig förens nu hur dåligt jag faktiskt mådde ett tag. Jag är så tacksam att jag föddes med tankesättet jag faktiskt besitter. Jag grubblar inte, jag blickar nästan aldrig tillbaka. Men när man väl gör det så funderar man faktiskt vad som var påväg att hända. 
På något konstigt vis så längtar jag tillbaka dit, det var liksom en helt annan värld. Spännande och outförsägbar. 
Otroligt vad några år kan göra med en, nu får jag vakna bredvid min trygghet varenda dag. Jag är trygg, jag är älskad och jag mår fruktansvärt bra. 
När vi tjafsade om disken här om dagen förstod jag verkligen hur små problem jag egentligen har.  Sen finns det självklart saker som får mina ögon att fyllas med tårar titt som tätt men allt kan faktiskt inte vara bra, det får man lära sig. Och sen får man lära sig att leva med det också. Livet är fantastiskt.











 DITT NAMN


 DIN MAIL


 DIN BLOGG




SPARA?